Gott mos är grönt mos – bättre mos på pulvermos 2

Ärtor i moset blir alldeles utmärkt gott.

Följer du dessutom förslagen i Bättre mos på pulvermos 1, så blir det extra bra.

Häll i de frysta gröna ärtorna tidigt i processen så att de hinner koka sig mjuka.

Extratips till er med kinkiga barn:

Koka ärtorna i vattnet först. Kör sedan med stavmixern så att de ”försvinner”, fortsätt sedan som vanligt med receptet. Det blir faktiskt väldigt gott, och så ser det lite roligt ut med ett mos som är alldeles grönt.

 

[box]Du som rynkar på näsan så fort du hör ordet ”pulvermos” – tänk om och testa mitt sätt att tillaga det[/box]

Pizza med korv för lyckliga barn

Det värsta jag tycker finns är pizza med pommes frites. Men det är uppenbarligen populärt hos pizzerians kunder. Maximering av kolhydrater är fredagsmys i kvadrat.

Nu när Fredrik Reinfeldt sagt sig gilla korv vill jag tipsa om snabblagad korvpizza som går hem i alla läger.

Pimpad fryst pizza helt enkelt.

Huvudroller: 1 st billig infryst margerita från Lidl, en rejäl wienerkord, en liten skivad lök, riven ost, kryddor.

Sätt på ugnen, finskiva korven. Skiva löken. Lägg detta på den prefabricerade pizzan.

Lägg på torkad oregano, svartpellar, och torkad vitlök. Strö rikligt med riven ost över.

Ringla olivolja eller rapsolja över hela korvpizzahjulet.

Ställ in i ugnen 11-12.32 minuter. Ta ut. Sliza i åttondelar. Mal lite mera oregano mellan fingrarna  över.

Inget är varmare än en nygräddad pizza och inget är kallare än en tio minuter väntande pizza, så avvakta 45 sekunder innan du serverar den.

Det är garanterad godare än en Venezia med pizzaskinka på från pizzahaket, mera finess än en tjock med bröd, men tillräckligt enkelt att göra jämfört med att köra och hämta maten.

Reinfeldt-pizza kort och gott.

 

Pizzabluffen ingenjören avslöjar

Av priset att döma får man mera pizza om man köper en familjepizza.
Faktum är att en familjepizza upplevs som mer än tre pizzor.

Men så är inte sanningen. En familjepizza kostar i regel mera än två pizzor men mindre än tre pizzor. Samtidigt är en familjepizza mindre till ytan sett än vad två pizzor är. Närmare bestämt får man 29 kvadratcentimeter mindre pizza om man väljer det dyrare alternativet.

Det är en rejäl vinst för pizzerian att baka en familjepizza, jämfört med att baka två vanliga pizzor. Både i tid och pengar. Samtidigt ger det också mer pengar.

Jag tittar in på en sajt för pizzerior och väljer slumpmässigt en av pizzeriorna. Där kostar den billigaste pizzan, en Margerita, 55 kronor. Samma pizza i familjeformat kostar 150 kronor. Att köpa två vanliga kostar då alltså 40 kronor mindre än en stor.

På andra pizzerior jag varit på har förhållandet varit detsamma.

I och med mindre yta och mindre arbete borde ovanstående familjepizza kosta högst 90 kronor.

Låt oss nu gemensamt tala om detta för alla pizzerior i landet och ändra på prissättningen på våra pizzor.

© Tomas Carlsson 2011-11-24

 

 

Goda potatis snabbt

Trots att jag använder flera tillagningsmetoder, tycker jag att mina råstekta potatis går både snabbt och blir gott.

Köp tvättade potatis, då slipper du göra annat än hastigt skölja dem.

Jag börjar med att skära dem i centimetertjocka skivor. Förkoka dem sidan i mikron cirka 8 minuter på full effekt. Jag har ett särskilt kärl för ångkokning i mikron, men det går lika bra att lägga dem i en skål med lite vatten i botten.

I stekpannan smälter jag smör tillsammans med rapsolja. Jag tar ganska mycket – det blir smarrigast så och sänker GI-värdet.

Stek på de förkokta skivorna rätt hårt i 1-2 minuter. Sänk sedan värmen och krydda med salt, peppar, örtblandning (gärna med rosmarin) och eventuellt vitlök. Lägg på ett lock.

Nu står de och blir helt färdiga medan jag fixar såsen, steker kött, eller fixar med salladen. Vänd runt potatisen någon gång.

De är helt klara strax innan de blir så mjuka att de går sönder när man vänder dem – det går ganska fort, så håll ett öga på dem.

Till dessa behövs ingen sås alls, men det är inte förbjudet att komplettera med det. Kanske bara lite rödvinssky till köttet?

Hemligt recept: Tomas bacon-ost

Det här blev så gott så jag vill helst inte skriva ned det här. Håll alltså detta recept så hemligt som möjligt och hänvisa till mig om ni tvunget måste bjuda andra på det. Tack!

Jag blev inspirerad av det här receptet på bacon-marmelad. Jag har inte provat det, men det låter gott-äckligt. Dessutom gillar jag inte sirap.

Tomas bacon-ost går snabbt att ordna till. Gör så här:

1) Knaperstek bacon och låt svalna.
2) Lägg ditt bacon i en köksassistent med knivar
3) Tillsätt lagom mycket får-ost (t ex fetaost)  i förhållande till hur mycket bacon du tagit.
4) Mixa snabbt och tillsätt sedan lite chili, örtkryddor, vitlökar, honung.
5) Kör igång maskinen på högsta och häll någon matsked olivolja och därefter mjölk till önskad konsistens.

Tänk på att osten ser lösare ut än den blir när den väl blivit kyld. När den är nästan på gränsen till rinnig så är den bekvämt bredbar efter kylning.

Du som provar, berätta vad du tycker om det.

Att inte bacon-Erik kommit på detta 😉

Inka-mat efter crowd sourcing

Wikipedia, Google och snälla människor på e-postlistor har deltagit i att ta fram maten jag bjöd på i Internationella Matklubben. Temat var Inka och jag bestämde mig för att hålla rätterna så mycket till Peru som möjligt. Bilder längst ned i inlägget.

Först blev det Papa a la Huancaina. Det är en traditionell kall rätt som fungerar som starter eller som picknickmat. Namnet Huancaina kommer från orten rätten kommer från och är också namnet på själva såsen. Det lär finnas närmare 400 olika sorters potatis i den sydamerikanska matlagningen. Jag tog vad jag hade.

Rätten är inte alls svår att göra. Den gör sig själv. Det som tar längst tid är att handla maten.
Koka potatis och låt den kallna. Gör såsen under tiden.

Såsen består av queso fresco = fetaost, färsk chilipeppar (helst gul aji amarillo, men det är svårt att få tag på), mera andra sorters peppar beroende på vilket recept du letar upp, kondenserad mjölk, vitlök, olivolja, salt och peppar. Kör allt i en mixer och späd med teskedsvis med vatten till önskad konsistens.

Det som blir över blir en alldeles formidabel bredbard ost när det stått i kylen ett tag.

Lägg salladsblad på en tallrik. Arrangera potatisskivor, svarta oliver och ägghalvor. Lägg på såsen. Det hela kan stå framme ett tag så att det är klart på bordet när gästerna kommer.

Som huvudrätt blev det en kombination av tre olika rätter:
Ceviche (citrongravad fisk)
Quinoa-sallad
Chimichurry (grön sås)

Marinadsåsen till Cevichen innerhåller allt möjligt. Jag kombinerade ett par olika varianter så att det slutade med lime, apelsin, koriander, diverse chilisorter (bland annat färsk), vitlök, rödlök, socker, salt. Finessen med marinaden är att den denaturera proteinerna och efter ett par timmar i kylen är fisken som gravad, fast med mycket mera frisk smak och mycket mindre fet.

Quinoa-salladen kan serveras halvvarm, men jag valde att servera den kall. Jag blandade röd och vit quinoa för att få det lite intressantare. Sedan i med fetaosttärningar, rödlök, chili, avokado och kryddor efter smak.

Chimichurry är en sås som passar till det mesta. Det är nästan som en pesto, fast utan nötter. Jag tog ett rejält knippe bredbladig persilja, plockade oregano i trädgården och körde det i matberedaren tillsammans med vitlök, chili, salt, olivolja och vinäger. Jag tog även i lite finhackad gul lök på slutet (kör inte den i matberederan för då blir den besk).

Som efterrätt satsade jag på chokladglass, kolasås, jordgubbar och nougat. Nu var det inga kokablad inblandade så det blev inte den sortens kolasås. Istället kokte jag en burk konserverad sötmjölk i vattenbad i fyra timmar. Och det blev alldeles ljuvligt gott. Som bröstmjölk på godissteroider. Det odlas ju en hel del kakao i sydamerika, så det fick bli det inka-aktiga här, men den som söker på inka-desserter hittar en hel del spännande varianter att laga.

Sammantaget blev det en ganska frisk och fräsch måltid. Det enda att anmärka på var att allt det syrliga slog ut det chilenska rödvin vi drack till (Gato Negro). Jag skulle nog rekommendera ett mexikansk mesigt öl istället till det här. Eller vanligt vatten för den som vill ha alkoholfritt.

Grilltips 2: Så blir smaklös filé smakrik

Fläskfilé måste vara det kött som har minst smak av alla sorter. Egentligen är det meningslöst att tillaga det köttet utan en massa annat runtom som smakar. Köttet bidrar bara med tuggmotstånd och textur (och protein naturligtvis). Det är anledningen till att de flesta rätter med fläskfilé är av typen ”sparrisgratäng”.

Orsaken till detta är bland annat att fläskfilé har så lite fettinnehåll. Det är i fettet smakerna sätter sig allra helst.

Men det går utmärkt att marinera fläskfilé. Men glöm det där med att göra marinaden några timmar innan.  Just detta kött behöver flera dagar på sig. Jag brukar marinera i tre dagar. Då går smakerna från marinaden in i köttet. Men när du komponerar marinaden tänk då på Grilltips 1.