Wikipedia, Google och snälla människor på e-postlistor har deltagit i att ta fram maten jag bjöd på i Internationella Matklubben. Temat var Inka och jag bestämde mig för att hålla rätterna så mycket till Peru som möjligt. Bilder längst ned i inlägget.
Först blev det Papa a la Huancaina. Det är en traditionell kall rätt som fungerar som starter eller som picknickmat. Namnet Huancaina kommer från orten rätten kommer från och är också namnet på själva såsen. Det lär finnas närmare 400 olika sorters potatis i den sydamerikanska matlagningen. Jag tog vad jag hade.
Rätten är inte alls svår att göra. Den gör sig själv. Det som tar längst tid är att handla maten.
Koka potatis och låt den kallna. Gör såsen under tiden.
Såsen består av queso fresco = fetaost, färsk chilipeppar (helst gul aji amarillo, men det är svårt att få tag på), mera andra sorters peppar beroende på vilket recept du letar upp, kondenserad mjölk, vitlök, olivolja, salt och peppar. Kör allt i en mixer och späd med teskedsvis med vatten till önskad konsistens.
Det som blir över blir en alldeles formidabel bredbard ost när det stått i kylen ett tag.
Lägg salladsblad på en tallrik. Arrangera potatisskivor, svarta oliver och ägghalvor. Lägg på såsen. Det hela kan stå framme ett tag så att det är klart på bordet när gästerna kommer.
Som huvudrätt blev det en kombination av tre olika rätter:
Ceviche (citrongravad fisk)
Quinoa-sallad
Chimichurry (grön sås)
Marinadsåsen till Cevichen innerhåller allt möjligt. Jag kombinerade ett par olika varianter så att det slutade med lime, apelsin, koriander, diverse chilisorter (bland annat färsk), vitlök, rödlök, socker, salt. Finessen med marinaden är att den denaturera proteinerna och efter ett par timmar i kylen är fisken som gravad, fast med mycket mera frisk smak och mycket mindre fet.
Quinoa-salladen kan serveras halvvarm, men jag valde att servera den kall. Jag blandade röd och vit quinoa för att få det lite intressantare. Sedan i med fetaosttärningar, rödlök, chili, avokado och kryddor efter smak.
Chimichurry är en sås som passar till det mesta. Det är nästan som en pesto, fast utan nötter. Jag tog ett rejält knippe bredbladig persilja, plockade oregano i trädgården och körde det i matberedaren tillsammans med vitlök, chili, salt, olivolja och vinäger. Jag tog även i lite finhackad gul lök på slutet (kör inte den i matberederan för då blir den besk).
Som efterrätt satsade jag på chokladglass, kolasås, jordgubbar och nougat. Nu var det inga kokablad inblandade så det blev inte den sortens kolasås. Istället kokte jag en burk konserverad sötmjölk i vattenbad i fyra timmar. Och det blev alldeles ljuvligt gott. Som bröstmjölk på godissteroider. Det odlas ju en hel del kakao i sydamerika, så det fick bli det inka-aktiga här, men den som söker på inka-desserter hittar en hel del spännande varianter att laga.
Sammantaget blev det en ganska frisk och fräsch måltid. Det enda att anmärka på var att allt det syrliga slog ut det chilenska rödvin vi drack till (Gato Negro). Jag skulle nog rekommendera ett mexikansk mesigt öl istället till det här. Eller vanligt vatten för den som vill ha alkoholfritt.