Pizza med botten av köttfärs

meatzzaNågra diskussioner om pizza i en Facebook-grupp jag är med i ledde till att någon föreslog att pizzabotten skulle bestå av köttfärs. Det lät så galet att jag ställde fler frågor, och jodå, så här ska den göras enligt Mikael Gunnarsson:

Plåt, bakplåtspapper, köttfärs, bakplåtspapper, i den ordningen. Kavla ut köttfärsen till önskad tjocklek. Jag brukar nöja mig med 5-10mm tjock. Om man vill krydda köttfärsen först, avgör man själv. Plocka bort det översta papperet, och tillaga köttfärsen i 200 grader tills den ser färdig ut. Jag brukar höfta. Kanske 15min? Sedan tar man ut den ur ugnen och lägger på ost mm. Sedan in i ugnen igen tills osten bubblar.

Efter lite efterforskningar kom jag fram till att receptet kallas Meatzza, dvs ”köttzza” i svensk tolkning.

LCHFrecept.com har en variant av det där en pajform används i receptet. Om söklar på ”meatzza” dyker fler recept från utländska sajter upp. Det där låter som något jag vill prova. Man kanske kan kalla det för:

STOR PANNBIFF MED OST

Glöm inte huvudingrediensen i pizza – oregano.

Jag skulle nog ha svårt att låta bli en del vitlök och lite andra kryddor också.

 

 

Gott mos är grönt mos – bättre mos på pulvermos 2

Ärtor i moset blir alldeles utmärkt gott.

Följer du dessutom förslagen i Bättre mos på pulvermos 1, så blir det extra bra.

Häll i de frysta gröna ärtorna tidigt i processen så att de hinner koka sig mjuka.

Extratips till er med kinkiga barn:

Koka ärtorna i vattnet först. Kör sedan med stavmixern så att de ”försvinner”, fortsätt sedan som vanligt med receptet. Det blir faktiskt väldigt gott, och så ser det lite roligt ut med ett mos som är alldeles grönt.

 

[box]Du som rynkar på näsan så fort du hör ordet ”pulvermos” – tänk om och testa mitt sätt att tillaga det[/box]

Pizza med korv för lyckliga barn

Det värsta jag tycker finns är pizza med pommes frites. Men det är uppenbarligen populärt hos pizzerians kunder. Maximering av kolhydrater är fredagsmys i kvadrat.

Nu när Fredrik Reinfeldt sagt sig gilla korv vill jag tipsa om snabblagad korvpizza som går hem i alla läger.

Pimpad fryst pizza helt enkelt.

Huvudroller: 1 st billig infryst margerita från Lidl, en rejäl wienerkord, en liten skivad lök, riven ost, kryddor.

Sätt på ugnen, finskiva korven. Skiva löken. Lägg detta på den prefabricerade pizzan.

Lägg på torkad oregano, svartpellar, och torkad vitlök. Strö rikligt med riven ost över.

Ringla olivolja eller rapsolja över hela korvpizzahjulet.

Ställ in i ugnen 11-12.32 minuter. Ta ut. Sliza i åttondelar. Mal lite mera oregano mellan fingrarna  över.

Inget är varmare än en nygräddad pizza och inget är kallare än en tio minuter väntande pizza, så avvakta 45 sekunder innan du serverar den.

Det är garanterad godare än en Venezia med pizzaskinka på från pizzahaket, mera finess än en tjock med bröd, men tillräckligt enkelt att göra jämfört med att köra och hämta maten.

Reinfeldt-pizza kort och gott.

 

Pizzabluffen ingenjören avslöjar

Av priset att döma får man mera pizza om man köper en familjepizza.
Faktum är att en familjepizza upplevs som mer än tre pizzor.

Men så är inte sanningen. En familjepizza kostar i regel mera än två pizzor men mindre än tre pizzor. Samtidigt är en familjepizza mindre till ytan sett än vad två pizzor är. Närmare bestämt får man 29 kvadratcentimeter mindre pizza om man väljer det dyrare alternativet.

Det är en rejäl vinst för pizzerian att baka en familjepizza, jämfört med att baka två vanliga pizzor. Både i tid och pengar. Samtidigt ger det också mer pengar.

Jag tittar in på en sajt för pizzerior och väljer slumpmässigt en av pizzeriorna. Där kostar den billigaste pizzan, en Margerita, 55 kronor. Samma pizza i familjeformat kostar 150 kronor. Att köpa två vanliga kostar då alltså 40 kronor mindre än en stor.

På andra pizzerior jag varit på har förhållandet varit detsamma.

I och med mindre yta och mindre arbete borde ovanstående familjepizza kosta högst 90 kronor.

Låt oss nu gemensamt tala om detta för alla pizzerior i landet och ändra på prissättningen på våra pizzor.

© Tomas Carlsson 2011-11-24

 

 

Inka-mat efter crowd sourcing

Wikipedia, Google och snälla människor på e-postlistor har deltagit i att ta fram maten jag bjöd på i Internationella Matklubben. Temat var Inka och jag bestämde mig för att hålla rätterna så mycket till Peru som möjligt. Bilder längst ned i inlägget.

Först blev det Papa a la Huancaina. Det är en traditionell kall rätt som fungerar som starter eller som picknickmat. Namnet Huancaina kommer från orten rätten kommer från och är också namnet på själva såsen. Det lär finnas närmare 400 olika sorters potatis i den sydamerikanska matlagningen. Jag tog vad jag hade.

Rätten är inte alls svår att göra. Den gör sig själv. Det som tar längst tid är att handla maten.
Koka potatis och låt den kallna. Gör såsen under tiden.

Såsen består av queso fresco = fetaost, färsk chilipeppar (helst gul aji amarillo, men det är svårt att få tag på), mera andra sorters peppar beroende på vilket recept du letar upp, kondenserad mjölk, vitlök, olivolja, salt och peppar. Kör allt i en mixer och späd med teskedsvis med vatten till önskad konsistens.

Det som blir över blir en alldeles formidabel bredbard ost när det stått i kylen ett tag.

Lägg salladsblad på en tallrik. Arrangera potatisskivor, svarta oliver och ägghalvor. Lägg på såsen. Det hela kan stå framme ett tag så att det är klart på bordet när gästerna kommer.

Som huvudrätt blev det en kombination av tre olika rätter:
Ceviche (citrongravad fisk)
Quinoa-sallad
Chimichurry (grön sås)

Marinadsåsen till Cevichen innerhåller allt möjligt. Jag kombinerade ett par olika varianter så att det slutade med lime, apelsin, koriander, diverse chilisorter (bland annat färsk), vitlök, rödlök, socker, salt. Finessen med marinaden är att den denaturera proteinerna och efter ett par timmar i kylen är fisken som gravad, fast med mycket mera frisk smak och mycket mindre fet.

Quinoa-salladen kan serveras halvvarm, men jag valde att servera den kall. Jag blandade röd och vit quinoa för att få det lite intressantare. Sedan i med fetaosttärningar, rödlök, chili, avokado och kryddor efter smak.

Chimichurry är en sås som passar till det mesta. Det är nästan som en pesto, fast utan nötter. Jag tog ett rejält knippe bredbladig persilja, plockade oregano i trädgården och körde det i matberedaren tillsammans med vitlök, chili, salt, olivolja och vinäger. Jag tog även i lite finhackad gul lök på slutet (kör inte den i matberederan för då blir den besk).

Som efterrätt satsade jag på chokladglass, kolasås, jordgubbar och nougat. Nu var det inga kokablad inblandade så det blev inte den sortens kolasås. Istället kokte jag en burk konserverad sötmjölk i vattenbad i fyra timmar. Och det blev alldeles ljuvligt gott. Som bröstmjölk på godissteroider. Det odlas ju en hel del kakao i sydamerika, så det fick bli det inka-aktiga här, men den som söker på inka-desserter hittar en hel del spännande varianter att laga.

Sammantaget blev det en ganska frisk och fräsch måltid. Det enda att anmärka på var att allt det syrliga slog ut det chilenska rödvin vi drack till (Gato Negro). Jag skulle nog rekommendera ett mexikansk mesigt öl istället till det här. Eller vanligt vatten för den som vill ha alkoholfritt.

Knäcke räddar brödet mögeldöden

Sånadär tunna bröd som de rullar in falafeln i kan man köpa i en del affärer för nästan ingenting. De smakar inte så mycket, men är utan konserveringsmedel och går att rulla in alltmöjligt gott i och funkar till nöds som pizzabotten också. Dock är hållbarheten kort, de möglar på mindre än en vecka – såvida man inte gör knäckebröd av dem. Och med tanke på vad liknande knäcke i ostaffärerna kostar så är det verkligen lönt att meka ihop några när man ändå har ugnen igång.
Jag brukar klippa bröden i fjärdedelar och lägga dem med bleka sidan upp på bakplåtspapper. Sedan penslar jag med olivolja, strör på flingsalt och oregano eller nån god kryddörtsblandning. In i ugnen tills de blir ljusbruna, det tar kanske 5-10 minuter i 225 grader – så var det klart. De verkar hålla sig bra i en vanlig kakburk, men här blir de sällan så gamla innan alla är uppätna.

Bättre mos på pulvermos 1

”Det här moset måste vi spara lite av till imorgon”, sa lilldottern första gången hon smakade det. Nästa dag ville hon ha samma rätt igen. En far kan inte få bättre utvärdering än från en kräsen nioåring.

Det hela är mycket enkelt. Följ inte receptet på paketet! Det här moset går att äta som det är, utan sås eller annat till. Du får aldrig ett ”fluffigt” mos med pulvermos, men det går inte heller att göra ett lika gott mos på bara färska potatis och samtidigt behålla fluffigheten. Fluffigt = torrt. Gillar du torr mat är du sannolikt inte heller intresserad av matlagning 🙂

  • Tag en stor eller två små potatisar och fintärna.
  • Koka potatisen 5 minuter i en kastrull tillsammans med 5 dl vatten och en rejäl klick smör.
  • Häll under tiden i följande kryddor: salt, vitpeppar, malen muskot, pressad vitlök, torkad eller färsk gräslök. (Det är mycket viktigt att noga avsmaka mängden vitpeppar och salt för vissa pulvermos innehåller redan dessa kryddor och det kan bli för salt eller starkt)
  • Tag av kastrullen från plattan och häll i pulvermos under elvispning så att det blir alldeles för tjockt och torrt.
  • Ställ tillbaka kastrullen på plattan och tillsätt grädde, mjölk och riven ost, fortsätt vispa till lagom konsistens.
  • Avsluta med att slänga i en näve oregano.

Se detta som ett grundrecept. På sajten kommer det att finnas en rad rätter som har detta recept som grund.

Och du som inte heller gillar att följa recept kan inspireras av detta och hitta på något eget.

© Tomas Carlsson 1972-2009

Köttfärssås som lyxmat

Det går att göra köttfärssås totalt misslyckad. Det här ska handla om hur man gör såsen mera som lyxmat istället. Men först hur du misslyckas:
GÖR EJ SÅ HÄR: Hetta upp stekpannan och lägg i färsklumpen. Platta genast ut den så att järnet svalnar fort. När köttsaften trängt ut sänker du värmen och kokar färsen i sitt eget spad. Ta lite försiktigt med salt och peppar. Häll sedan på en burk krossade tomater och när allt börjat koka igen så serverar du. <–GÖR EJ SÅ HÄR

Mera om du SKA göra hittar du i inlägget ”Rätt sätt att steka köttfärs på”.

Nu till den lyxiga köttfärssåsen.

Medan du steker den magra oxfärsen förbereder du tomatsåsen i en kastrull.

  • Fräs grovhackad lök i en kastrull.
  • Häll på hackade tomater eller slå på krossade tomater från burk.
  • Krydda med buljong, rosmarin, olika sorters peppar efter smak, libsticka, soja, sött paprikapulver och vadhelst du finner lämpligt.
  • Låt koka i en halvtimme. Kör sedan runt med mixerstaven så att det blir ungefär som en barbecue-sås.

Lägg i det stekta köttet, späd med vatten, och låt puttra i en timme på spisen. Under denna tid dukar du och förbereder annan matlagning. Om du har en kastrull med dropplock kan såsen puttra hur länge som helst.

När det är dags för servering gör du finishen på såsen.

  • Häll i grädde.
  • Spruta i lite passerad tomat från tub.
  • Häll i rött vin eller portvin.
  • Lägg i rejält med pressad vitlök.
  • Smaka av med sälta (salt eller flytande buljong) och peppar (svartpeppar eller chilipeppar).
  • Släng i en näve torkad oregano och rör om. Nu ska såsen bara bli varm, inte koka (på grund av grädden).

Om det är sommarsäsong och du har färska örtkryddor kan du göra ett knippe av dessa och låta koka med. Innan du slår i grädden tar du bara ut örtknippet och slänger i någon soppgryta du har stående i kylen, så kan det koka med där när du värmer soppan nästa gång.

När du serverar köttfärssåsen täcker du den med klippt persilja först.

Gör du en jäklig stark sås serverar du turkiskt yoghurt med klippt färsk mynta i (eller torkad om du inte har färsk) till. Det kan klickas ut med sked uppe på såsen när den år upplagd på tallriken.